Om boken: 1913 / På söndagsmorgonen hade Mikitich inte en aning om att han levde sin sista dag i världen. Den morgonen vaknade han upp under staketet till sin tidigare hydda och kunde länge inte förstå var han var och vad som hände med honom: någon sorts extraordinär värld spred sig omkring honom. Han var bara medveten om att han låg i tjocka kardborre och såg en rosa gryning ovanför sig. Men från denna gryning föll en svart skugga över honom... skuggan rörde sig och var så enorm att det var läskigt för honom att titta på den. Han kikade på henne med röda ögon... och plötsligt förbannade, och började sedan skratta när denna skugga, som smärtsamt rörde vid hans ben, gungade och gick ifrån honom. Han kände igen grannens ko, kände genast igen hans koja... och kom ihåg att kon inte längre var hans grannes och kojan inte längre hans. Sedan reste han sig med nöd och nöd till sina darrande ben, stod, lutad mot staketet och betraktade den öde gatan med ett sanslöst öga..